Svinryggen
Avskrift från foto

Redan på 1300-talet var Norberg ett viktigt gruvdistrikt. Tidigare hade man använt sjö eller myrmalm, men under medeltiden började man bryta malm i bergen. Bergmalmen krävde en annan sorts smältugn med högre temperatur. Masugnen var lösningen. En av de tidigaste masugnarna i Europa, Lapphyttan, låg inte långt härifrån.

Dagbrott.
I Norberg låg malmen grunt och det var lätt att komma åt. Här fanns gott om malm och man behövde inte göra gruvorna särskilt djupa. Fram till 1600 talet var medeldjupet inte mer än ett tiotal meter. När det blev svårt att få upp malmen ur hålen eller när de blev vattenfyllda, gjorde man bara ett nytt brott bredvid det andra. Svinryggen består av 18 sådana dagbrott. De följer malmens stråk i berget som löper i två raden längs bergskammen.

Hästvandringar och vattenkonster.
När du vandrar längs stigen ligger de äldsta gruvhålen på vänster sida. Den långsmala formen och den svaga lutningen på dagbrottens sidor beror på att man tog upp malmen med släde på vintern. Malmen fick ligga kvar tills snön föll. Vattnet i gruvorna bar man upp i trätunnor och lädersäckar. Först på slutet av 1700 talet började man att använda tekniska hjälpmedel som hästvandringar och vattenkonster. Hästvandringarna kunde vara stora, byggda för flera djur. Hästarna gick runt och drog upp malmen. Vattenkonsterna var anläggningar som pumpade upp vattnet med hjälp av kraften från vattenhjul. Kraften överfördes längs sträckor genom skogarna med stånggångar. Långa trästänger fästes vid hjulet och när det gick runt rörde sig stängerna fram och tillbaka. Titta på Polhemshjulet som ligger alldeles i närheten. Det pumpade upp vattnet bl. a. från Svinryggens gruvor. Hästvandringar användes långt in på 1800 talet. Sedan ersatte ångkraften hästarna vid de stora gruvorna. Vid mindre gruvor använde man dock hästvandring och stånggångar långt in på 1900 talet. Det var dyrt att använda ångkraft eller senare elektricitet.

Medeltida gruvbrytning.
Gruvorna ägdes gemensamt av bergsmännen. Ofta låg de på byarnas allmänningar. Bergsmännen var bönder som ägnade sig åt järnhantering vid sidan om jordbruket. Brytningen var säsong bunden och knutet till det egna behovet av järn. Varje bergsman hade sitt eget arbetslag med husfolk och tillfällig arbetskraft.
På hösten arbetade lagen tillsammans med att tömma gruvorna på vatten, gråberg och jord. Man körde också fram stora lager ved till tillmakningen. Själva brytningen ägde rum på senvintern. Då var det lättare att hålla undan vattnet i dagbrotten. Transporterna gjordes med häst och släde.
Gruvan delades in i olika rum som arbetslagen turades om att arbeta i. Man bröt så mycket malm man hann innan lagen bytte plats. Den medeltida arbetsdagen började tre på natten. Gruvan rensades från utbrunnen ved så att brytningen kunde börja. Man bröt med den sk till- makningsmetoden. Stora eldar gjorde berget sprött och det gick att hacka loss malmstycket med spett och slägga.
På kvällen började man förbereda nattens eldar. Veden släpades fram till kanten och kastades ned. Sedan staplade man den längs bergsväggarna och tände på. Först vid niotiden på kvällen var arbetsdagen slut.

Hyttorna.
När man brutit tillräckligt med malm fraktade man den till hyttorna. Där förvarades malmen till våren då det var dags att köra igång masugnarna.
Kolning och malmbrytningen svarade var och en för sig, men masugnen ägde man tillsammans. En anställd masugnsmästare skötte driften. Malmen smälte man i turordning några dygn var.

Tillbaka