Stånggången
Avskrift från foto


Vattenhjulen låg nästan alltid en bit ifrån gruvorna. Man var tvungen att överföra kraften från hjulet till gruvan, ofta långa sträckor. För att klara det byggde man sk stånggångar. Grova trästänger fastsatta vid hjulets axlar och när de gick runt rörde sig stängerna fram och tillbaka. Rörelsen fortplantade sig sedan via andra stånggångar ända fram till gruvan. För att ändra riktning byggde man vändbrott. Du kan se ett sådant på höjden på andra sidan Polhemsvägen. Den här stånggången var 1306 med lång. Idag finns 150 meter kvar. Teckningen visar hur hjulet, stånggången, vändbrottet och buggarna vid gruvan var sammankopplade.

Vattenhjulet
För att få vatten att driva hjulet med grävde man en drygt 3 km lång kanal från Bålsjön och hit. Vattnet ledde man sedan in i hjulhuset via en ränna (akvedukt). Hjulet som är ett överfallshjul, har en diameter på 15 m och 141 vattenskovlar. Skovlarna fylldes med vatten och hjulet sattes i rörelse.

Länspumpar
Där stånggången nådde fram till gruvan drev den en pump som tog upp vatten ur gruvan. Genom sk buggare överfördes kraften från stängerna till pumparna. Stånggången höll också en vällingklocka i rörelse för att man säkert skulle höra att pumparna fungerade. Klockan klämtade entonigt både dag och natt. Tystnade klockan betydde det att pumparna stannat och att det fanns risk att gruvorna fylldes med vatten.

Andra kraftkällor
Polhemshjulet var i drift mellan åren 1877 till 1920. Trots att man redan på 1850-talet använde ångkraft i Norbergs gruvor byggde man och använde stånggången som var en billig kraftkälla. Elektriciteten kom till Norberg 1897 men stånggången var i drift till 1920.

Polhemshjulet hade en diameter på 15 m och gav en effekt av 15.2 hk. Rörelsen var 1.8 m lång.

Tillbaka