Mossgruvan
Avskrift av foto

Hästvandringen
På den här platsen står resterna efter en hästvind eller som det också kallas hästvandring

Under medeltiden länsade man gruvorna genom att bära upp malmen i trätunnor och lädersäckar. Den brutna malmen fick ligga tills snön föll. Då hämtade man upp den med hästdragna slädar. Gruvorna var under medeltiden bara några meter djupa och hade sluttande väggar.

När produktionen ökade och brytning pågick året om löste man uppfodringsproblemen genom att bygga vindor som drogs av oxar eller hästar. Vindorna kunde vara stora, byggda för fyra hästar eller små som den här, som är tänkt för ett dragdjur.

Hästvandringar användes för malmuppfodring långt in på 1800-talet. När ångkraften blev allmän kom de ur bruk vid de större gruvorna, men användes ännu en bit in på 1900 talet vid små gruvor, där det inte lönade sig tillräckligt att införa ångmaskiner.

Malmen fraktades sedan vidare till skrädbackar och vaskningsplatser, där kvinnor och barn slog sönder malmstyckena med släggor och sorterade bort gråberg.

Norberg är ett mycket gammalt gruvsamhälle. Redan på 1200 talet bröts malm här. Mossgruveparken är ett av de övergivna gruvfälten med djupa vattenfyllda schakt. Det vart att av de rikaste malmfälten i Norberg och ingick i Risbergsfältet. Arbetet och livet kring gruvan skildras i gruvmuseet härintill. Det går också att promenera i gruvområdet på den skyltade stigen.

Risbergs konstschakt
Gruvmuseet ligger i laven, byggnaden, som står ovanför Risbergs konstschakt. Det är 114 m djupt. Det anlades i slutet av 1700 talet för att man skulle kunna pumpa upp vattnet ur gruvorna, som annars blivit vattenfyllda och omöjliga att arbeta i. I laven fanns det, utöver pumparna, hiss för arbetarna, smedja, matrum och kontor. Gruvdriften lades med 1908.

Stånggångar
Länspumparna drevs med vattenkraft. Vattenhjulen och vattenfallen låg nästan alltid långt från gruvan. På något sätt var man tvungen at överföra kraften från hjulet genom skogarna fram till gruvan. Det gjordes med hjälp av stånggångar. Långa trästänger kopplades till hjulets vevaxel. Den andra ändan av stängerna anslöts via vinkelarmar, sk bugare, till gruvans pumpar. Pumpverket i laven är rekonstruerat och kan demonstrationsköras.

Brytningen
Brytningen gick så till att man gjorde en vedbrasa mot bergsidan. Hettan gjorde berget sprött och det gick lättare att hacka loss malmen.
Man arbetade med hackor, släggor, kilar och spett. Att bryta malm med handredskap var tungt och enahanda. Bara redskapen vägde många kilon.
På 1700 talet började man spränga loss malmen med krut i borrade hål. Först användes  borrar som drevs av tre man, två som slog och en som vred borret. Senare kom tvåmans och enmans borr.
Borrning med maskin kom inte förrän i slutet av 1800 talet. Det fanns ångdrivna borrar och elektromagnetiska, men de effektivaste var tryckluftsborrarna. Ungefär samtidigt började man spränga med flytande nitroglycering och senare med dynamit, som var enklare att använda.

Vägen till arbetsplatsen
Nedklättringen skedde på trästegar, som stod lutade mot liggväggarna. Ofta var dessa hoplänkade två och två och sviktade vid klättringen. Varje gruvarbetare hade dessutom med sig sina redskap hängande över axeln. En slägga vägde 4-5 kg och därtill kom spett, hackor, kimfat och borrar.
En tysk historiker, som besökte Sverige år 1804, beskrev ett besök vid gruvan så här:
Man går ända ner på stegar, och jag vill inte råda någon att göra denna färd. Den var till och med för svår för mig, ehuru jag utan att svindla försökt många vågsamma företag. Ofta måste man på snedden följa stegen åt, och ha icke mer än ett tunt fotsteg, varpå man kan kliva. Stegarna  voro hala, och till största delen täckta med is varföre händren nästan stelnade av köld, så att man med möda kunde hålla sig fast.

I många gruvor var det sed att man samlades innan arbetet för att sjunga en psalm. En sådan ”Grufwe-Sång” låter så här:
Behålt o Gud min fot från falt,
Styrk mig att jag ej bäfwar,
När jag i djupet vandra skal
Och bland mång faror swäfwar,
Ej något ont mig möta kan,
När tu mig skyddar med tin hand.
och är vid min sida.
Där du nu står kan man längst ner i dagbrottet skymta resterna av en gammal gruvstege.

Maskinhuset
De vattenrivna stånggångarna avlöstes under 1800 talets senare del av kraftöverföring via stållinor. Kraftkällorna var först ångmaskiner, men år 1900 infördes elektricitet i området.

Gruvägarna i Norberg förvärvade gemensamt vattenkraftstationen vid Avesta Lillfors. De erhöll därmed det första tillståndet i landet för överföring av trefasström. Kraftöverföringen kunde nu ske över långa sträckor utan tidigare stora energiförluster.

Maskinhuset byggdes år 1901. Här placerades spelanordningarna som skötte uppfordringen i Södra schaktet. Från Maskinhuset till laven gick luftburna stållinor som drog upp malmhissen.

Elektriciteten användes även till pumpverket. Den gamla träpumpsanordningen i Risberg konstschakt var vid sekelskiftet 1800-1900 i så dåligt skick att omfattande reparationer var nödvändiga. Från och med år 1902 användes därför eldrivna pumpar vid mossgruvan.

Tillbaka