Flogbergets gruva.
Avskrift från foto.

Floberget är en av Sveriges intressantaste gruvmiljöer. Området är 350 meter långt och 45 m brett. Här finns ett femtontal gruvhål, en del stora, en del mindre. De flesta är dagbrott och några av dem är fyllda av vatten. De hål som är torra är sammanbundna med en stollgång som dränerar dem. Stollen mynnar 45 m ner, vid bergets fot.
Sedan 1981 är Flogberget en museigruva. Sommartid görs här guidningar och dramatiserade visningar, då är också gruvstugan öppen med café och utställningar.

Att bryta malm.
Redan på 1500-talet var det gruvdrift i Flogberget. På den tiden bröt man malmen genom tillmakning. Bergsmännen eldade med stora vedträn längs bergväggarna. Hetta gjorde berget sprött och malmen kunde hackas loss med spett och slägga.
På 1700-talet började man använda krut och spränga istället. Med handborr drev arbetarna hål i berget att stoppa laddningarna i. Krutet ersattes på 1870-talet av dynamit med ännu större sprängkraft.
Om du tittat noga på bergväggarna i gruvhålen kan du se hur man brutit just där. Tillmakning gav sotiga och släta väggar medan sprängning gav hackiga ytor och brott.

1800-talet.
Trots att man brutit malm länge i Flogberget var det inte förrän på 1800-talet som gruvdriften kom igång i stor skala. Malmen skickades till en masugn i Marnäs i Ludvika, men också till hyttor längs Strömsholms kanal.
Järnhalten är inte mer än 25% i Flogbergets malm. Det var för lite för att vara lönsamt med 1800-talets teknik. Därför lades verksamheten ned 1899.

Gröndahls uppfinningar.
Ingenjör Gustav Gröndahl levde mellan 1859 och 1932. Han var en av den tidens främsta uppfinnare och konstruktör inom bergsbruket. Han hade flera patent.
I Flogberget konstruerade Gröndahl ny, elektrifierade kross och anrikningsverk i början av 1900-talet. Med dem blev det åter ekonomi att ta vara på den lågprocentiga malmen. Verken var klara 1906 och då öppnade gruvan igen av AB Spräkla Grufvor.

Kross och anrikningsverken.
Först krossades malmen i två stora maskiner. Sedan fördes den på transportband till anrikningsverket. Där maldes malmen till finare dimensioner och samtidigt blev järnhalten allt högre. Separeringen gjordes med elektromagneter som drog åt sig den magnetiska malmen.
När malmen malts till finkornig slig blandades den med vatten. Den blöta sligen transporterade till briketteringsverket där den pressades ihop till briketter. Dessa fraktades med linbana till Hagge station där de lastades om till järnväg och kördes till masugnarna i närheten.
Idag finns bara ruinerna kvar efter de stora anläggningarna på Flogberget. Du ser den i slänten ner mot sjön Leran. Trots att maskinerna var moderna lade man ner verksamheten redan 1918. Orsaken var lågkonjunkturen som kom efter första världskrigets slut. Året innan hade flogberget redovisat den största vinsten i gruvans historia.

Gruvarbetarna vardag.
I gruvorna arbetade kvinnor och män sida vid sida. Fram till början av 1840-talet var hälften av gruvarbetarna kvinnor. Sedan minskar andelen och i mitten av 1800-talet arbetade de flesta kvinnorna ovan jord.
Barnen följde med sina föräldrar till arbetet. De började arbeta tidigt, direkt efter skolan eller konfirmationen. Barn under 15 år fick dock inte arbeta under jord. Tillsammans med kvinnorna skötte de bl.a. sorteringen av malmen. Det berättas att sammanhållningen var god och familjerna alltid hjälpte varandra.
År 1906 var 1213 man anställda på Flogberget. Lönerna låg på c:a 60kr/mån. beroende på vilket arbete man hade.

Tillbaka