Karmansbo smedja.
Avskrift från informationstavla

Karmansbo är en välbevarad bruksmiljö. Här finns herrgården, arbetarbostäderna, smedjan, kolhuset och brukskontoret kvar. Herrgården är från 1750-talet och mycket vacker med sin strikt symmetriska plan.
Smedjan i Karmansbo är ett utmärkt exempel på industrialismens genombrott. Maskinerna och miljön speglar teknik- och arbetsförhållandena från 1800-talets andra hälft. Härdar, hammare och maskiner kan fortfarande köras och demonstreras.
Vill man se hur en smedfamilj bodde i början av 1900-talet, kan man titta in i smedlängan Långa raden, där det finns en iordningsställd lägenhet.

Två små hammarsmedjor
För cirka 400 år sedan började Karmansbo bebyggas. Hedströmmens forsar levererade kraft till vattenhjulen och bestämde smedjornas placering.
Gustav Vasa lade om näringspolitiken och istället för att, som tidigare, exportera osmundjärn till Hansastäderna, skulle tackjärnet förädlas i Sverige. Hammarsmedjor med tysksmide började byggas. Den nya exportprodukten blev stångjärn.
Kartan från 1763 visar att hedströmmen förr i tiden hade 2 strömfåror, som båda utnyttjades. Karmansbo smedja, den äldsta, byggdes vid det östra fallet. Norrhammar uppfördes på ön mellan fårorna.
En typisk hammarsmedja hade 2 härdar och en stångjärnshammare. Bälgarna och hammaren drevs av var sitt vattenhjul. Sex till 8 smeder med drängar kunde producera ca 150 ton stångjärn per år.
Det fanns ungefär 500 sådana hammarsmedjor runt om i Bergslagen. Med dessa små enheter var Sverige Europas ledande tillverkare och exportör av stångjärn.

Sammanslagningen
Under de första 200 åren hände inte så mycket i Karmansbo. Först 1812 genomfördes en sammanslagning av smedjorna som låg i närheten. Man fyllde igen den östra strömfåran och byggde ut Norrhammars smedja som fick byta namn till Karmansbo. Produktionen började öka.

Maskinåldern – Lancashiresmidet införs.
Med ångmaskiner, moderna transporter, valsverk och koksbaserad teknik i England blev det långsamma tysksmidet efterhand utkonkurrerat. Sveriges svar blev så småningom lancashiresystemet (efter engelskt mönster) som kom runt 1850. Effektivare härdar, tyngre hammare och högre vällugnstemperaturer gav ett tätt och smidbart järn med förbättrad kvalitet. Förlorade marknadsandelar kunde återerövras.

Karmansbo vid sekelskiftet.
År 1873 var Karmansbo utbyggt som det ser ut idag och utrustat med modernaste teknik. Valsverket ersatte det gamla räckhammarsmidet, blåsmaskiner ersatte föråldrade bälgar och industraliseringen hade börjat. Produktionstakten höjdes, fler härdar tillkom, fler smeder anställdes. Kring sekelskiftet nådde produktionen sin höjdpunkt, 4000 – 5000 ton per år. Då arbetade här mellan 70 och 75 personer här. Med tegel och lantbruket inräknat bodde det kanske 1000 personer i Karmansbo.
Örnen, Karmansbos berömda järnstämpel stod för högsta kvalitet. Stångjärnet exporterades över hela världen, mest till England, där det användes som råvara till Sheffields välkända verktygsstål.
Bruket drevs ända till 1958. Då tystanade den tunga hammaren som generationer av Karmansbor vant sig vid att höra dygnet runt.

Tillbaka