Entrébiljett till 155  nivån. Ref. 1 Hyttor och gruvor. Sala silvergruva.
Med MC till Sala silvergruva. Historisk översikt.
Text och bild Björn Bellander. 29 bilder aktuella 2009, 2014, 2016

Tillbaka  Officiell webbsida  English version
sedan 060105
Uppdaterad
2017-03-17
© Björn Bellander
web counter
web counter

Historisk oversikt, Besok på 155 m nivan, Gruvans vattensystem, Hur malm blev silver, geologiLankar


Sid 1
Skapad 20161207
Tillbaka

Angelsbergs hytta
Ags hytta
Bispbergs gruva
Bjorndammens hytta
Dunshammar
Flatenbergs hytta
Flogbergets gruva
Grangshammars bruk
Hogfors
Klackberg
Karmansbo
Klenshyttan
Korsans smedja
Kloten
Lapphyttan
Langshyttan
Mellings hyttruin
Mossgruvan
Norns hytta
Ohs Bruk
Oljeon
Ombenning
Ostra Silvberg
Polhemshjulet
Sala Silvergruva
Svinryggen
Sura bruksmuseum
Skottvangs gruva
Trangfors
Ulfshyttan
Vintjarns gruva

Besök ej beskrivna.
....................................
Akers Styckebruk
Roda Jorden
Stjarnsund
Kloster
Loa hytta
Pershyttan
Trummelsbergs hytta
Nora veteran jvg
Falu koppargruva
Hillänget Ludvika
Tykarpsgrottan
Pershyttan
Riddarhyttan koppar
Ramnäs valsverk
Kratte masugn
Mojsen Grängesberg

Info skrift om Sala Silvergruvas nya historia. Ref. 1

Info skrift om gruvan 1954. Ref. 1

Sala Fornminnesförening - Vattensystemet. Ref. 1
Lankar

Historien om gruvan av Lars Eriksson

Gruvhistoria

Gruvhistoria 2

Sala Silvergruva

Karta omgivning kring silvergruvan. Ref. 1
Karta över gruvfältet. Ref.1 Runsten på Sockenkyrkan. ref. 1
Runsten på Sockenkyrkan infälld i kyrkomuren. Ref. 1.

Runstenens text. Ref. 1
Runstenens text. Ref. 1

Exempel på tillmakning. Ref. 1
Exempel på tillmakning. Ref. 1

Utgrävning av gruvby 1955-57. Bild från gruvmuseet. Ref. 1
Bild i gruvmuseet från utgrävning av gruvbyn 1955-57. Ref. 1

  Knektschaktets lave. Ref. 1
Laven över Knektschaktet. Hissen i denna används idag för besökare till 155 m nivån.  Ref. 1

Sala Silvergruva.
Min tolkning av gruvans historia.

Sala Silvergruva med anor från järnåldern är en av den bäst bevarade och omhuldade gruvan i Sverige. Här har kan man ana brytning tillbaka till 200-talet.

I Dunshammar, söder om Fagersta kan man se en plats där  man tagit upp sjömalm och platsen där malmen förädlats. Den var i bruk mellan 300 - 900 e.Kr.

Den äldsta skriften som man känner till om Sala gruva är från 1510. Att söka dokument från äldre tider är näst intill en omöjlig uppgift. Som jämförelse kan sägas att ett previlegiebrev finns från 1354 gällande Östra Silvbergs gruva.

Istället gör man så att utvecklingen i området bedöms och placeras tidsmässigt. Den by som vi idag kallar gruvbyn, där gruvarbetarna hade sina boplatser kan dateras tillbaka till 200-talet. Platsen är söder om gamle Herr Stens botten i anslutning till dagens väg 70  mot Västerås. Deras verksamhet var naturligtvis jordbruk, men det gav inte tillräckligt för att leva. Man bröt i andra hand järnmalm,som man förädlade.

Karta från info skrift 1954. Ref 1
Karta från 1954 
Gruvomrade omgivning från info skrift 1954. Ref. 1
Området 1954 

När man talar om en gruva och försöker placera den i tiden när den upptäcktes, måste man ta flera saker med i bedömningen. Ingen gruva har plötsligt brytning av malm. När en gruva är verksam betyder det ju att många personer har en verksamhet i området. Alltså är det många år tidigare som brytningen startade. Sådan brytning existerade under slutet av 1100-talet. Men behovet var inte silver utan järn.

På denna tid började alltid verksamhet från noll och utvecklades sedan sakta beroende på hur man lyckades utvinna rätt malm. När det gäller gruvor har någon med kunskap om malm börjat rena det i hemlighet. Sedan tjänar han lite pengar och kanske kan ta hjälp att skaffa mer malm. Nu byggs det på och fler personer kommer i arbete. Brytningen kommer igång och många kommer i arbete samt att det utvecklas till vad man kallar för en gruva.

I Sala började man bryta blodstensmalm i trakten kring Saladamm. Området kallas för Springargruvan. Här ligger Lugnasgruvan, som fått sitt namen efter den geolog, Lars Lugndal, som på 1850 talet gjorde upp kartor över området. Just denna gruva gav malm med hela 62 % järn. Här finns ett område med ett 50-tal gruvhål. Dessa gruvor kallades för skärpningar. Brytplatserna var öppna och följde en ytligt malmkropp. Det finns ett antal sådana och kan dateras från 1160-talet.

Detta var på 1000-talet. Tidig medeltid eller vikingatiden. Behovet var järn för att tillverka verktyg och vapen till resor och jordbruken. På den tiden fanns inte Sala Damm utan det var en mindre sjö med kringliggande kärr.

Karta över skandinaviska bosättningar, eller områden med skandinaviskt inflytande, från 700- (mörkröd), 800- (röd), 900- (orange) och 1000-talen (gul). Grönt betecknar områden som ofta utsattes för vikingarnas räder och besök men med få eller inga skandinaviska bosättningar. Ref. 49.

Kunskapen att förädla järnmalm till järn kunde man sedan lång tid. I slutet av medeltiden hittade man Silverglans som är det närmaste silver man kan komma i Sverige utan att kemiskt rena malmen. Detta skedde både i området Sala Damm och kring gruvområdet Sala Silvergruva. Den vanligaste malmen var dock blyglans.

Gruvan i genomsnitt. Ref. 1
Gruvan i genomsnitt. Ref. 1



Sägner

En sägen är den om Bråsta-Lasse. Den anknyter till den vanliga berättelsen att hans husdjur, i detta fall kor, kom hem med silverglänsande horn. Silvermalm utanför gruvområdet upptäcktes troligen på 1100-talet. Platsen där korna gned sina horn var norr om Herr Stens Botten. Det var zinkblände som fastnat på hornen.

När Bråsta-Lasse och hans drängar följde efter korna såg de att några djur kliade sig mot marken. Hornen gneds mot stenar som stack upp ur markytan och det började glänsa på ett ovanligt sätt. När bonden undersökte marken såg han att det glänste lite överallt. Det visade sig att han hade upptäckt ett helt berg av "silver"!

Bråsta-Lasse blev rik på all silvermalm i området. Han kunde anställa gruvdrängar som eldade mot bergväggen och sedan slog loss berget som spruckit. Han ville förstås hålla det hemligt, men nu var det slutet av 1400-talet och ryktet spred sig. Men innan dess fick Bråsta-Lasse igång sin verksamhet att framställa silver.

Till slut blev Bråsta-Lasse och hans fru Margit alltför högfärdiga och förnäma. En dag lät bonden sko sin nya ridhäst med hästskor av silver för att visa att han var rik.

Vid jul skulle Bråsta-Lasse rida till Sala sockenkyrka. Alla andra hade ställt hästarna utanför, men den rika bonden bestämde sig för att rida in i kyrkan. Prästen och hela församlingen vände sig om och hästen blev störd. Den föll omkull på sina hala silverskor och Bråsta-Lasse hamnade under.

Det slutade dock inte väl. Bråstra-Lasse bröt sitt ena ben. Såret ville aldrig läka och till sist blev man tvungen att amputera benet. Bonden var nära att dö. När Bråsta-Lasse blev bättre fick han en dåtida protes istället för sitt förlorade ben.
Sala Local church. Ref. 1
Denna sägen blev så känd att i sockenkyrkans vapenhus finns en målning som visar Bråsta-Lasse med träbenet. Att sko sin häst med en hästsko av silver var ju ovanligt dumt. Silver som är en mjuk metall passar ju inte alls till detta.

Sägnen har nog överdrivits då Bråsta-Lasse troligen bara doppat en hästsko i smält silver och på så sätt fått den glänsande.

Hela denna historia med Bråsta-Lasse som egentligen hette Lars Ingvaldsson finns avbildad på en målning i Sockenkyrkans vapenhus.

En annan sägen, som kanske är lite mer trovärdig, talar om att Estländare och Finnar kom till orten 1187. Man vet enligt sägnen ledarens namn som var Päpälle, översatt till Huvud Per. Platsen lär vara Gamle Herr Stens Botten. Päpälle ville hålla platsen hemlig eller som man sa fördold. Ordet sala är finska och till svenska översatt fördold.

För att tidsbestämma malmbrytningen i Sala trakten använder man sig ofta av sägner, som placeras in tidsmässigt. En sådan är "Den Helige Davids" ankomst till Sala området. Gustav Hedlén har beskrivit detta i sina "Berättelser och sägner om Sala Silverguva". Enligt denna skulle man ha hittat silvermalm. Kring 1070 anländer Den Helige David. Han vandrade ensam och anländer till sjön Långforsen, som var ett litet kärr på den tiden. Sjön dämdes inte upp förrän på 1500-talet. Här stötte han på en man som informerade att man bröt malm i "Rymningar", som var öppna gropar i marken. Folket var dock inte mottagliga att ta emot frälsning, då man fortfarande dyrkade Asagudarna. Man jagade bort David och slog honom medvetslös. På platsen byggdes sedan en kyrka.


Nästa gruva av tidigt datum ligger i Långforsen. En sjö vid Måns Ols värdshus. Denna sjö var på 1100-1200 talet ett kärr som sedan på 1500 dämdes upp. Själva gruvan har man inte hittat men den skall ligga i sjön strax norr om Måns Ols. Pimpelfiskare säger att på ett ställe kan man släppa ut all rev man har, så djupt är det.

Richard Meurman har i sin avhandling "Silverberg i Järnbärarland" försökt reda ut gruvverksamheten i Sala trakten, vilket ovanstående är hämtat. Allmänt anser man att på 1300-talet var verksamheten stor kring Herr Stens Botten. Var och en var sin egen malmbrytare. Gruvbyn där man bodde i enkla boningar hade kring 1000-2000 innevånare. Det var mycket. Man kan jämföra med Stockholm som endast hade mellan 3-4000 innevånare. Början kring 1480 tog Svenska staten över alltmer och kring 1510 var Sala ett riksintresse. All gruvbrytninga var kontrollerad av konungens tillsatta bergsman. Silvret köptes av staten och levererades till Stockholm.

Där man hittade silver förstod man att det var något som var värdefullare än järn. Kunskapen om att framställa silver hade vikingarna lärt sig under sina resor främst till Konstantinopel. Den komplicerade kemiska process som behövdes för att framställa silver av de stora mängderna silverförande malm klarade man inte utan det var endast malmen silverglans som i början kunde användas. Den kunskap att rena zinkblände eller blyglans, som var den vanligaste malmen tog man med sig hem, men blev inte utvecklad förrän i slutet av 1400-talet.


Att Sala silvergruva blev en så viktig gruva, under tiden för Sten Sture d.ä. och d.y. och Gustav Vasa, berodde på att Svea rike nu började byggas upp. Det gällde att ha pengar för att bekämpa Danskarna som ville lägga under sig Sverige. Kristian Tyrann!

När man pratar om gruvor uttrycker man sig på olika sätt. Med en gruva menas både öppen och under jord och av större verksamhet med många arbetare. Skärpningar, vilket menas brytning mot öppen bergssida. Rymningar är öppna utgrävningar som exempel Sandrymningen och även Kungsrymningen. Dessa får oftast behålla sina namn även när man gått under jord. Herr Stens Botten är även en sådan gruva.

Storgruvan blev det gemensamma namnet för all brytning kring Gamle Herr Stens Botten och Sandrymningen och de schakt som senare togs upp. Gamle Sten syftar på Sten Sture d.ä.


Om hästar och hästvindar.
I gruvmuseet redovisar man SIlvergruvans användning av hästar. Nedan en renskrivning av mina foton.

Salbergets sista hästvinda.

Denna har stått uppställd vid torgschaktet 1700-1800 tal.

Den sista hästvindan. Ref. 1Hästvindor användes för uppfordring av malm, varp och vatten ur gruvan. Denna, den sista hästvindan vid Sala Silvergruva stod vid Torgschaktet, Stens bottens sydöstra ände.

Den räddades från att bli uppeldad av Hedvig Samuelsson som var gift med Bengt Samuelsson, gruvförman i Bronäsgruvan som drevs 1945-1962.

Avesta Järnverks platschef, Sten Sandlund, hade bestämt att vindan skulle monteras mer och eldas upp. Så skedde, bensin hälldes över trädelarna och tjänstemannen avlägsnade sig. Men då kom Hedvig med två vattenspannar och släckte elden.

När tjänstemannen efter en stund kom tillbaka stod Hedvig där och förklarade att det inte var någon mening med att han försökte tända på igen.

Tjänstemannen var förgrymmad och gjorde ett nytt försök men återigen kom Hedvid till vindans undsättning. Han förstod nu att det var lönlöst att utföra sina order så han gick till platschefen Sandlund.

"Jag har försökt elda upp vindan men varje gång så kommer det ett fruntimmer och släcker elden!" förklarade han för Sandlund. Då blev Sandlund arg och gick raka vägen ner till "brandplatsen". Men där stod Hedvig och när Sandlund mötte henne öga mot öga förstod han att spelet var förlorat. Därmed ändrade han sitt beslut och den sista hästvindan var räddad för eftervärlden.

Hästvindor användes redan under medeltiden i gruvorna och från början av 1800-talet finns ett flertal hästvindor omtalade vid Sala Silvergruva. Det fanns vindor för två eller fyra hästar men i vissa fall kunde antalet hästar utökas till åtta stycke.

Hästdrivna maskiner drog upp tunnor.

Under nästan 400 år, från Gustav Vasas tid på 1500-talet till industrialismens genombrott omkring 1900, utnyttjades hästar för att driva hissanordningar. Dessa hästvindar hissade upp tunnor ur schakten med hjälp av hästarnas kraft. När hästarna drog runt en stock i hästvindan ovan jord började linorna som tunnorna hängde i att röra sig. En tunna gick ner när linorna virades av samtidigt som den andra tunnan drog upp. På så sätt kunde man balansera tyngden av den silverhaltiga malmen i tunnan som forslades upp. Det krävdes kraftiga rep av hampa eller oxhudar för att gruvlinorna skulle hålla. De 150-200 meter långa hamplinorna var dränkta i tjära vägde mer än ett ton.

Många hästar krävdes.

För att driva hästvindarna krävdes ett stort antal hästar. Under 1500-talet behövdes det oftast 8 hästar till varje hissanordning. Eftersom hästarna inte kunde arbeta dygnet runt gick det åt många djur för att bemanna hästvindarna varje dag. Man får tänka på att det fanns flera schakt för att hissa upp berg, gruvarbetare och ibland vatten. I slutet av 1500-talet stod minst 5 hästvindar på området och under 1650-talet var antalet 9. Det blev många hästar i dagsverken! Bergsmännen som var delägare i gruvan och från 1624 borgare i staden anlade därför stora ängsmarker för att föda upp hästarna.

Hästvindarna fanns kvar länge.

Hästvinda. Mossgruvan i Norberg. Ref. 1Införandet av vattendrivna pumpar och hissanordningar under 1600-talet minskade behovet av hästkraft, men hästarna fortsatte att spela en viktig roll. När vattnet inte räckte till för att ge kraft åt vattendrivna hissar användes hästvindarna bl.a. i Christinas schakt. Först vid sekelskiftet 1900 hade de hästdrivna maskinerna spelat ut sin roll. Ångkraft och elektricitet tog då över hästarnas tunga arbetsuppgift. Torgschaktets hästvind monterades dock inte ned förrän omkring 1950. (Bilden visar en hästvinda i Mossgruvan Norberg)

Hästar kunde arbete 200 meter ned i gruvan. Hästsele.

Svensk bondhäst i gruvan. Ref. 1För att kunna ta ned hästar i Sala silvergruva behövdes en särskild sele. Det var krångligt att föra ned gruvhästarna i lädersele i det breda och djupa Drottning Christinas schakt för att sedan hissa upp dem samma väg. Framförallt var man tvungen at hålla hästarna lugna när selen sattes på och de arma
djuren skulle ned i i en 200 meter djup avgrund. Hästarna fick bindel för ögonen så att de inte såg det väldiga djupet och mottog säkert lugnande ord av sin skötare. Ett problem uppstod när hästen skulle åka till en nivå ovanför botten på schaktet. Då tvingades en eller flera gruvarbetare att dra in hästen till lastbryggan med en båtshake. Av naturliga skäl fick gruvhästarna sällan komma upp . Två gånger per år kunde det dussintal hästar som bodde i gruvan få åka upp till markytan och solljuset. Vistelsen ovan jord begränsades till några veckor varje gång. (Bilden visar en svensk bondhäst från foto i gruvans museum)

En gammal sele.

En gammal sele. Ref. 1Den gamla hästselen som visas i utställningen har använts för att transportera gruvhästar ned i Sala silvergruva. Den härrör åtminstone från 1800-talet.
(Bilden visar den hästsele man använde för att fira ned hästar i gruvan.)  

Hästar under jord.

Det dröjde ganska länge innan hästar började användas under jord i Sala silvergruva. Det var svårt att ta ned hästar i gruva och det var inte säkert om de skulle trivas i den mörka och besvärliga miljön. Under 1600-talet förbättrades dock möjligheterna av skickliga tyska ingenjörer. Stora rymliga schakt sänktes, effektiva pumpar infördes och systematisk brytning minskade riskerna för ras. De stora schakten gjorde att röken från eldarna kunde vädras ut på ett bättre sätt.

Första hästarna nere i gruvan 1675.

Då bestämde sig gruvledningen att göra ett försök med hästar under jord. Den 24 februari 1675 firade man ned den första hästen i en sele i Drottning Christinas schakt. Hästarna skulle dra tung silvermalm och hissa upp tunnor från djupa nivåer. Det var en obehaglig upplevelse för hästen att hänga i en sele och föras ned till 190 meters djup. Försöket slog väl ut - 10 år senare hade antalet hästar ökat till 12. När Karl XI åkte ned i gruvan 1687 användes en hästvind för att ta ned kungen till botten av gruvan - 250 meter ned.

Stall under jord.

Hästens viloplats nere i gruvan. Ref. 1Hästarna bodde i stall som gjorts i ordning nere i gruvan, bland annat på 190 meter. Vissa gruvarbetare skötte stallen, gav hästarna hö, havre och vatten samt ansvarade för omvårdnad. Dessa hästskötare följde med gruvhästarna när de drog vagnar med  silvermalmen till de stora schakten. Några av hästarna under jord drev också hästvindar för att transportera berg från djupare nivåer. (Notera selen på hästen)

Uppe några gånger per år.

Hästarna tvingades vistas långa tider nere i gruvans mörker. En eller två gånger varje år fördes de dock upp i en särskild sele. Det var inte bara en fråga om vila, färskt gräs och solljus. Under "semestertid" några veckor varje sommar ingick nämligen att hästarna skulle användas om dragdjur när gruvans kanaler rensades.

Olyckor med gruvhästar inblandade.

Mycket få uppgifter finns om olyckor vid Sala silvergruva som hästar varit inblandade i. Det utesluter naturligtvis inte att det förekommit incidenter och olyckor - i rättsprotokoll och andra dokument kan okända historier dölja sig.

Hästar dog när Sandrymningen rasade ihop.

Några händelser med koppling till gruvhästar kan dock nämnas. När den stora gruvan Sandrymningen rasade ihop under 1640-talet ska hästar instängda i hästvindar, de tältliknande byggnader där hästarna drog hissanordningar, ha följt med ned i djupet. Gruvchefen Hans Ranie beskrev olyckan enligt följande 1711.

"En söndagseftermiddag, då aftonsångsgudstjänst hölls. Föll hela taket med därpå stående hästvindar, vattenkonster och våningsbyggnader neder och sank i botten, så att de som på platsen bodde, med nogaste nöd undkommo med livet....."

Ranie skriver också att dånet från raset var så kraftigt att murarna  och valven i Kristina kyrka i Sala skakade. Ett antal hästar bör ha dött vid denna stora olycka. Intressant nog upptäckte fotograf Björn "Gruvtroll" Carlander delar av ett hästkranium när han undersökte rasmassorna i Sandrymningen för något år sedan. Det är troligt att hästkäken som "gruvtroll" avbildat tillhör en av de hästar som dog vid 1640-tals raset.

En gruvhäst föll ned i ett bergrum.

En annan olycka gäller en gruvhäst under jord som föll  ned i ett bergrum i slutet av 1600-talet. Gruvdrängen Johan Brun och den pojke som skötte om hästen straffades för at ha varit försumliga och orsakat hästens död. Brun dömdes att sitta tolv timmar i fängelset (kistan) och pojken tvingades att sitta på straffredskapet trähästens vassa överdel. Detta rättsfall visar att det inte var helt ofarligt för hästar att arbeta i gruvan nära djupa bergssidor och schakt.

Gruvhästar - en internationell utblick.

Det är omöjligt att i denna utställning gå in på användningen av gruvhästar i världen genom historien. Det skulle kräva ett omfattande forskningsarbete samt studiebesök i olika länder. Några nedslag om hästar i gruvarbete under jord, framförallt i några centrala europeiska gruvregioner, tänker vi dock våga oss på.

Pitponies i Storbritannien.

Engelska pitponnies i en gruva. Ref. 1Utan tvivel är hästarna från Storbritannien världens mest berömda gruvhästar. De ponnyer - så kallade "pit ponnies" - som drog vagnar nere i engelska och walesiska kolgruvor, har skapat bilden av gruvhästen. Redan 1790 togs de första hästarna ned i brittiska gruvor, men under 1800-talet ökade antalet gruvhästar kraftigt. En anledning till hästarnas intåg var en lag från 1842 som förbjöd kvinnor och barn under 10 år att arbeta under jord. Då behövdes starka hästar för att frakta kol nere i gruvorna. Som mest arbetade mer än 70000 hästar i Storbritannien många kolgruvor i början av 1900-talet. Hästarna bodde i stall under jord - endast vid längre ledigheter eller strejker togs hästarna upp. Den sista hästen under jord i Storbritannien fanns kvar fram till 1999.

Även gruvhästar i Tyskland och Kina.

Även i de Tyska kolgruvorna arbetade  ett stortantal gruvhästar. Åtminstone 20000 hästar slet i Tysklands gruvor under 1910-talet. Under 1950- och 60-talen avvecklades gruvhästarna, en av de allra sista ponnyerna i Ruhrs kolgruvor var Tobias som kom upp 1966. I Japan och Kina användes hästar för att dra vagnar under jord fram till 1920-talet, då elektriska lok tog över i de större gruvorna. Gruvhästar har funnits närvarande på skilda platser som i den polska saltgruvan i Wielicka, silvergruvan Kongsberg i Norge och i Chiles många gruvor.


Områdeskarta. Ref. 1
Områdeskarta Silvergruvan. Ref. 1.

Sid 2
Tillbaka

Vaktare med batshake. Ref. 1
Bild ovan drar Vaktaren in tunnan med båtshake. Stora bilden visar en Vaktare som ropade upp när hästvinden kunde dra tunnan. Dessutom kontrollerade han vattenpumpen. En tillmakning syns färdig. Notera hästen nere till höger.

En fin bild av gruvhäst i arbete från museet. Ref. 1
En underbar bild av en gruvhäst med sin förare, från foto i gruvans museum. Ref. 1


En häst är på väg ned i gruvan för ett arbetspass på minst 3 månader. Bild från museet av konstnären Bo Svärd. Ref. 1

En modell av gruvan. Se stegen som är en triangel. Alla håligheter som sedan gjorde att gruvan rasade. Ref. 1
En model av gruvan i gruvmuseet. Se stegens utformning som en trianel. Alla håligheter som sedan gjorde att gruvan rasade. Ref. 1

Annan vy av gruvan i tvärsnitt. Man kunde inte på den tiden planera i 3 dimensioner, vilket sedan gjorde att gruvan rasade. Ref. 1
Ännu en  bild av gruvans tvärsnitt. Man kunde inte på den tiden planera i tre dimensioner och på så sätt veta var gruv- gångarna gick, vilket gjorde att gruvan rasade. Ref. 1

1956 i Bronäsgruvan bröt man hela 5600 kg silver 1956. Ref. 1
I Bronäsgruvan bröt man hela 5600 kg rent silver 1956. Ref. 1

Receptionen enligt bild från 2009. Ref. 1
Receptionen enligt en bild från 2009. Ref. 1

Ett gäng på väg till 155 m:s nivån i Knekt schaktet. Ref. 1
En grupp på väg till Knektschaktet för att åka med hissen till 155 m:s nivån. Det finns två sk bygghissar drivna av en tryckluftsmotor som arbetar mot en kuggstång. När jag åkte ned blev det något fel på ena hissen så det tog en timme att komma upp. Ref. 1

En av de vattenkanale planerade av George Griesback. ef. 1
En av de kanaler som George Grissbach planerade och lät gräva. Just denna börjar vid Måns-Ols går ned förbi Drottning Christinas schakt. Bilden tagen strax norr receptionen. ref. 1

 Model av gruvan på museet. Ref. 1
Modell av gruvan på museet. Stånggång för vattenpumpen längst till vänster. Ref. 1

Sala Silvergruva officiella historia.
Besöker man dagens gruvmuseum kan man i tidslinjen läsa sig till följande historie beskrivning..

Sala Silvergruva är Sveriges genom tiderna viktigaste silvergruva. Totalt har ungefär 450 ton silver och 36000 ton bly brutits i gruvan.

Historiskt finns dateringar som visar på brytningen av silver i Sala började under 1100-talet i mycket liten skala. De allra äldsta gruvhålen finns några kilometer norr om det egentliga gruvområdet, nära den uppdämda sjön Långforsen i den sk Lujansgruvan, belägen idag i sjön strax norr om Måns Ols Värdshus.

I slutet av 1400-talet tog gruvverksamheten fart. De rika fyndigheterna i Herr Stens Botten började bearbetas och brytningen gav snabbt stora mängder silver till kungamakten. Från år 1510 och framåt omnämns Sala silvergruva i ett sort antal dokument. År 1512 utfärdade riksföreståndare Sten Sture d.y. ett privilegiebrev för gruvan.

Gruvans absoluta storhetstid inföll sedan under Gustav Vasas regeringstid. På 1530 och 1540-talen framställdes närmare 3500 kilo rent silver varje år. Gustav Vasa köpte upp silvret av de bergsmän som arrenderade gruvan av staten, men kungen tog även ut kännbara skatter på det tillverkade silvret. Dessutom gav beskattningen av den stora bosättningen vid gruvan, Gruvbyn, en hel del intäkter. Det är därför inte förvånande att Gustav Vasa kallade Sala silvergruva för "Sveriges Skattkammare".

I slutet av 1500-talet och början av 1600-talet inträffade ett antal ras i de gamla gruvorna Herr Stens botten och Sandrymningen. Många människor omkom och tidvis tvingades man använda sig av krigs- och straffångar för att kunna upprätthålla verksamheten. Karl IX kallade därför in erfarna tyska experter för att förbättra brytningsmetoderna. Resultatet blev att ett antal djupa schakt började sänkas och orter (gruvgångar) drevs från schakten. Därigenom kunde man mer systematiskt söka efter malmen.

Bland de imponerande schakt som gjordes under 1600-talet kan nämnas pumpschakten Knektschaktet och transportschakten Drottning Christinas schakt och Makalösschaktet. Under 1600-talet installerades också nya effektiva pumpar i gruvan. Genom uppdämning av ett stort antal vattendrag skapades ett omfattande vattensystem. Vattnet som leddes fram till gruvan via grävda kanaler användes sedan för att med stora vattenhjul på över 10 m driva pumpar och hissanordningar vid gruvan. Därigenom kunde brytningen fortsätta ned på över 200 meters djup, trots tillströmmande grundvatten.

Guvans upptagningsområde för vatten. Ref. 1
Guvans upptagningsområde för vatten. Ref. 1

När Drottning Christinas schakt - som påbörjades 1650 - hade sänkts ned till 190 meters djup kunde stora fyndigheter tas ut. Sala silvergruva fick då en andra storhetsperiod med en årlig silverproduktion på drygt 1000 kilo. Under 1600-talets senare del skedde arbetet huvudsakligen nere på 190-260 meters djup. För att undvika ras sparades nu stora bergpelare i gruvan.

Under 1700-talet tvingades gruvan genomgå flera svåra nedgångsperioder. Först i mitten av århundradet  ökade silvertillverkningen något genom upptäckten av fyndigheter på  40-125 meters nivåerna, de sk halvvägsmalmerna. De nuvarande visningsdelarna på 40 och 60 meter samt Ulricas gruva på 155 meter bröts under denna tid.

På 1800-talet skedde stora förändringar vid Sala silvergruva. Flera schakt sänktes ner till större djup. Drottning Christinas schakt till 257 meters djup. Gustav III schakt till 267 meter och Karl XI schakt till 318,6 meter (med förlängning). Verksamheten inriktades också på att ta tillvara blyet i malmen vilket innebar att silvergruvan blev en betydande blyhagel producent

Karl XI schakt. Ref. 1
Karl XI schakt.

I slutet av 1800-talet skedde ännu fler förändringar. Fram till 1887 hade brytningen skett med hjälp av krutsprängning eller tillmakning (upphettning av berget med eldar, därefter bröts malmen loss med hackor och spett mm). Införandet av sprängning med dynamit innebar att arbetet gick mycket snabbare och det behövdes färre gruvarbetare.

Staten avvecklade också sina intressen i gruvan 1887 och den sammanslagning av bergsmän som hade arrenderat gruvan sedan 1600-talet, Sala Bergslag, ersattes av privata aktiebolag. Bolagen hade olika inriktning - Sala Silververks AB fortsatte satsningen på silvertillverkning, medan AB Salberget och Sala Zink AB inriktade sig på bly respektive zink.

År 1908 upphörde den huvudsakliga brytningen vid Sala silvergruva. Flera bolag, bl.a. Svenska Metallverken och Avesta Jernverk, övertog gruvan.

Under 1940-talet påträffades en ny fyndighet utanför det egentliga gruvområdet. Brytningen i denna nya gruva, Bronäsgruvan, pågick fram till 1962. Därefter har ingen silverbrytning skett i Sala. Däremot bryts dolomit (en typ av kalksten) under jord i Tistbrottet. Sedan 1988 ägs Sala silvergruva av Sala kommun.

Det nybildade bolaget Sala Silvergruva AB har nu ansvaret för skötsel av det historiska industriminne som kung Karl XI en gång kallade " Riksens förnämsta Clenodium".

Andra museer i denna webbsida

Museumlista
Adalen Bil MC museum
Arnold i Ramvik
Arsenalen pansarmuseum
Arvika bil mc museum
Assa museet Atvidaberg
AUDI Ingolstadt
Autoseum
Autostadt
Bispbergs gruva
Bugatti

Brooklands England
Beaulieu England
BMW
Bjorkenas mopedmuseum
Brosarp museistation
Bynanders Bil & MC
Chaparral bilmuseum
Duxford England
Dahlenmuseet Stenstorp
Enoch Thulin Landskrona
Eds Motorcykel museum
Falkopings MC museum
Flygvapenmuseum
Garagefynd Halsingl
Grafors Samlingar
Grangesberg Nostalgi
Grangesberg Lokmuseum
Hassleholm fordonsmuseum
Hyttor o Jarnbruk
Haynes England
Hedemora MCmuseum
Holmgrens VW samling
Huskvarna Industrim
Hjorted Mopedmuseum
Harnosands Bilmuseum
Ivar Bil & MC museum
Koping bilmuseum
Karlskrona Bilsportmuseum
Krylbo-Norberg jvg
Ladfynd Halsingland
Ladenburg
Malmkoping fordonsmuseum
Mina Fordon
MotorTechnica
MC-Collection Sto
Malmo Tekniska
Mercedes Benz
Motala museum
Munktells museum
National MC Museum Australia
Porsche
Regnsjo, SAF mfl bilar
Robothistoriska
Rydaholms bilmuseum
RossoBianco
Sala Silvergruva
ScaniaVabis museum
Skokloster bilmuseum
SSK-serien
SSK-ladbil
Surahammar MC
Soderhamn flygmuseum
Sinsheim
Svedino bil museum
Sparreholm museum
Sagen Teknikmuseum
Storvik Prylmuseum
Svenska Ubatar
Torsong MC museum
Tekniska Stockholm
Torsby Fordonsmuseum
Teknik Farfars tid Helsing
Ullared bilmuseum
Utombordsmuseum Varb.
Volkswagen
Volvo Industrimuseum
Veteran rallyn
Veteranmarknader
Ziegenhagen

Andra sidor
Lumpen
Resor
Min släkt
Till Salu


Sveriges Järnvägsmuseum
Vasteras Airmuseum
Hagfors Industrimuseum
Karlskrona Marina


Bilder från följande ägare har använts i bjorns-story.se med vederbörligt tillstånd:
Referens 1: © Björn Bellander  bjorn.bellander(at)telia.com
Referens 49:
©Bild från Wikipedia
 
Bäst i Internet Explorer 6.0 eller senare.
Bäst i upplösning min 1024x768. Min färger 256.
För video är Windows Media Player och Nero player provade.

© Copyright Björn Bellander 2006-