På grund av tidsbrist hittades inte lastbilen under de två dagar som TV-utrustningen var inhyrd. (ett bildäck, en stor Lake, en mjärde och hundratals stockar observerades).

Sommaren 1983 kompletterades draggningarna med en dykare. Lasse Eriksson från Stockholm skulle identifiera eventuella "napp". Detta arbetssätt visade sig dock fruktlöst på grund av den stora djupet.

Efter de misslyckade försöken med dykare rekommenderade Karlstads Dykarklubb genom Olle Bergö och Bent Eklund oss att hyra en specialutrustning från Undervattensfoto Sollentuna för fortsatt sökande sommaren 1984.

Denna utrustning bestod av en TV-skärm som placerades i båten samt en söksläde med en TV-kamera, som systematiskt släpas efter bottnen.

I början av juni 1984 påbörjades sökandet. Det visade sig finnas mycket sjunktimmer på botten vilket försvårade sökandet.

En magnetometer inhyrdes från Bengt Börjesson Undervattensfoto i Sollentuna. Anders Liljestrand, Göteborg - expert på undersökningar med denna typ skötte utrustningen.

Efter några timmars sökande fick han en indikering ungefär där bilen borde ligga.

Efter ytterligare sökande med TV-kameran runt platsen hittades lastbilen efter mörkrets inbrott lördagen den 29 september kl. 19.32.

Sökandet och upphittandet är videobandat. Siktförhållandet var mellan 3 och 5 meter.

En stor pontonflotte. Ett sk buntverk, 46 x 29 meter med två kraftiga wirespel påmonterade blev högkvarteret för bärgningen. Dessutom fanns TV/Video utrustning med undervattenskamera.

Det var planerat att en dykaren skulle gå ned och fästa linorna i bilen, men då kostnaden för en säker dykning låg på minst 10000 Skr för ett par nedstigningar, måste vi göra försök att med hjälp av TV-utrustningen fästa ett par kraftiga krokar i bilens ramparti.

Kostnaderna för bärgningsprojektet till februari 1985 var cirka 17000 Skr förutom allt frivilligt arbete. Utöver detta kom så kostnader i samband med lyftet mm på minst 10-tusen kronor.

Bärgningen utfördes i två etapper:

1. Bilen lyftes upp till vattenytan och flyttas in på grunt vatten där den spännes fast ytterligare för att sedan transporteras hängande under pontonflotten, till Olebykajen, en sträcka på 3 km.

Lastbilen renoverades efter bärgningen genom att använda så många originaldelar som var användbara från bilen.

De delar som blev över var främst karosseriplåtar enligt bild på sid 7.

De största rostangreppen fanns på strålkastarna, som berodde på galvaniska strömmar mellan stål och mässingen i kylaren.

SKF-lagren i bilen var efter 8 års drift och nära 50 år under vatten fortfarande i fint skick.

Tips om dessa delar kom in tack vare den stora publiciteten projektet fick.

Sålunda var den hydrauliska 3-vägstippen intakt, några av däcken hade fullt lufttryck, flaket var fullt användbart, glödlamporna i strålkastarna lyste, batterierna var laddbara (2 st 6 volts, varav det ena tog emot laddning helt utan annan åtgärd).

En hel del av den elektriska materialen, som t.ex. generator, magnet och startmotor kunde renoveras och finns nu åter på plats.

När bilen stod på kajen var den en deprimerande syn. Den var naturligtvis bemängd med slam, och hytten som till största delen var byggd i trä hade delvis raserats.

Under renoveringen har de delar som ej gick att återanvända ersatts av andra  från nerplockade Scania lastbilar från olika delar av Sverige.

Den lastbil som nu visas på Fordonsmuseet är till 80% uppbyggd av delar från den bärgade bilen. Ett fantastiskt resultat av ett 5 årigt äventyr.

Från museet riktas ett stort tack till alla de som hjälpt till och bidragit med arbete och pengar till  detta projekt.